Sketen kommentar

Igår när jag gick in och kollade bloggen hade jag fått en kommentar på ett inlägg som är TVÅ ÅR GAMMALT. En jävligt skruttig sådan dessutom. Jag förstår inte varför man går tillbaka så långt för att kommentera? För att ingen annan ska se? För att det var så långt man behövde gå tillbaka för att hitta nåt att hugga på gällande mig som mamma? Jag vet inte.. jag tänker inte på nåt vis "skydda" den här skruttiga människan, så jag lägger upp den här med IPnr och allt. Jag har kollat var IPadressen huserar och jag kan inte påstå att jag blir särskilt förvånad..
 
Det här kommenterades i ett inlägg där jag skrivit att "Colin var ute på byn med farmor, tur, så jag får nåt gjort på tårtan. Colin hänger annars i kläderna på mig och blir gnällig och då får jag inget gjort" typ. Jag höll nämligen på med en tårta till Dennis mormor den dagen. 
 
 
Som ni kan se på mitt svar så brast det på en gång för mig och jag blev så jävla less och förbannad. Jag blir förbannad bara av att tänka på den här skitkommentaren. Så, du som kommenterat; gå och dra nåt gammalt över dig och skaffa ett liv. Puss påre!

Om näthat

Min syster är otroligt duktig på att sätta ord på saker och ting. För några dagar sedan skrev hon ett inlägg om näthat, mobbing och nättroll. Riktigt bra skrivet och skönt att få ord på det. Gå in och läs vetja', det är det absolut värt! Ni hittar inlägget HÄR!
 
Jag har tagit emot min beskärda del av det hela. Jag har försökt att skaka av mig, som vatten på en gås men det har inte riktigt funkat att bara ignorera. Det har fortsatt ändå. Vad jag än skrivit om så har jag fått höra att jag härmas, jag är besatt, jag är en stalker. Sen om det var jag som gjorde ett inlägg om ett visst ämne FÖRE någon annan, det har dessa anonyma kommenterare skitit fullständigt i. När jag väl fått nog och försvarat mig, de fåtal gånger jag försökt med det, så har det bara blivit 7 resor värre. Det gick till och med så långt att jag polisanmälde. Så vad ska man göra egentligen, för att få vara ifred? Som sagt, läs inlägget. Det är bra, så himla bra skrivet!
 
 

Hellre äkta vara

När jag bodde hemma köptes det hem mycket lightprodukter. Canderel hade pappa på gröten och jäkla äckliga Fun Light var saften som fanns. Smakade konstgjort och äckligt om man frågar mig. 
 
Nu finns det ju några fler alternativ till socker än vad det gjorde då, men fortfarande, dem jag känner som har diabetes till exempel (eller bara vill minska på midjemåttet), äter hellre saker med riktigt socker (eller saker som är sötade med honung eller agavesirap) och äter en lite mindre bit som verkligen smakar GOTT, än att äta saker som är smaksatt med Canderel, Stevia, Sukrin och allt vad det heter. Det smakar illa om man frågar mig. En mycket otrevlig bismak, det saker jag smakat åtminstone.
 
Dessutom finns det så dåligt med forskning på Stevia. Man vet inte riktigt vad det gör med kroppen långsiktigt. Socker är ingen nyhet, man VET vad det är man stoppar i sig. Jag ger hellre mitt barn bakverk med vanligt socker i, som man vet vad de är än att använda sötningsmedel. Då ger jag hellre en liten bit till mitt barn än massa -med sötningsmedel. Nu ger jag dock Colin väldigt sällan sötsaker men gör jag det är det sånt jag bakat själv så jag vet att de är så bra grejer som de bara går.
 
Det här är givetvis bara min syn på det hela,
andra kan och får tycka precis som dem vill ;)
  

Preach as you Teach

Många åsikter har uttryckts här på sistone. Ventilera är nödvändigt.
Jag slutar aldrig förvånas över människor överlag. Den där masken folk drar på sig när dem möter någon som tidigare varit samtalsämnet under fikaträffen på ICA, eller hemma i soffan med ett glas vin och några vänner. Plötsligt är det som bortblåst, allt det där skitsnacket som sas. Plötsligt umgås man med den man sagt är "dum i huvet","det måste vara nåt fel på den där människan", "vem tror Hen att Hen är egentligen?" osv. Jag vet flera som gör så här. Jag blir knappt förvånad längre. 
 
Jag ser på dem, och skakar mest bara på huvudet. Lev som du lär, har du hört det uttrycket någon gång? Många verkar inte alls förstå innebörden med det. Falskheten i dessa människor ligger på topp, just i det där ögonblicket när de glatt hejar, tar en fika, en promenad eller likande med dessa som de tidigare snackat skit om. Men kanske är du inte nåt bättre själv?
 
Se dig i spegeln.
 

Gör dina behov nån annanstans, tack!

Alltså allvarligt. Här på ringarna verkar hundägare inte ha nåt begrepp över huvudtaget. Folk låter sina hundar pissa och skita överallt. Det är pisspölar på alla gångvägar så man får gå slalom för att slippa gå i det. Bajs ligger det lite här och var med, mitt på gångarna, utanför dörrar, vid brevlådorna osv. 
 
Nu när jag skulle gå och lämna Colin på dagis möts jag av en stor pisspöl precis utanför vår dörr. Tack så jävla mycket, men jag vill fan inte kliva i din hunds piss! Låt hundarna vänta med att göra sina behov tills ni är utanför området kanske? Kan hunden inte hålla sig? Nä, men då kanske ni borde gå ut med den OFTARE, så dens kissblåsa inte håller på att explodera?
 
Less tjej. Äcklad tjej.
 
 

Gravid och matproblem?

När jag var gravid med Colin, hade jag problem med illamående de första 18-20 veckorna. Bara lukten av mat framkallade kväljningar och det enda jag kunde äta var mannafrutti och te, under en period. Barnmorskan sa varenda gång vi var dit, hur viktigt det var att jag fick i mig mat. Jag gick ner ett gäng med kilon i början.. När jag var i vecka 36 hade jag gått upp ynka 3 kg. 
 
Från tidiga tonåren har jag haft en förvrängd syn på mat. Vissa skulle kalla det anorexi, jag skulle säga "någon slags ätstörning". För någon hälsosam syn på mat var det verkligen inte. Jag lärde mig ljuga, gömma och smussla, allt för att inte behöva äta. "Hur lite kan jag äta på en dag" var en tanke som ständigt hängde med mig. När jag vägde som minst stod jag fortfarande framför spegeln och klämde på den lilla hudvalken som fanns och äcklades av vad jag såg. jag var ju så tjock, tyckte jag.
 
 
 
Det här är jag på skolavslutningen i 8an. I 9an "pikade" jag och var som allra tunnast och mådde som allra sämst.
 
När jag blev gravid kom den där rösten smygandes tillbaka. "Akta dig så du inte blir tjock", "ät inte det där, tjockis!" eller liknande, ekade då och då i huvudet. Jag slogs med de tankarna ofta och försökte trycka bort dem så gott jag kunde. Under hela graviditeten gick jag upp 7 kg. Ut kom en frisk, dock något tunn liten kille (inget som hade med mig och maten att göra, fostervattnet hade sipprat i en vecka utan att jag förstått det..) Jag är dock helt övertygad om att när det är dags för nästa barn, kommer jag tackla det här mycket bättre. Jag kanske aldrig blir helt fri från den där rösten som ligger långt där inne, men nästa gång tror jag att jag kan hantera det hela bättre. Jag var oförberedd på vad som skulle hända med min kropp, fast att jag så väl vet, så var jag inte beredd, på nåt vis.
 
Jag svamlar nu. Det jag ville ha sagt var; döm inte andra så jäkla snabbt. Du har inte en aning om vad andra varit med om, vad som format den människan som du gärna kastar skit på. Jag "bantade" inte under min graviditet, jag slogs med ett monster som fanns i mitt huvud, som sa åt mig att inte äta. Colin var frisk när han kom, och det är det enda som spelar någon roll.

Facebook-kaparen

Nåt man ser alltför ofta lite här och var som kan göra mig så irriterad, ofta i grupper på fb, vad det än må vara för grupper. -Köp och sälj, bakgrupper, pysselgrupper osv.. Folk som kapar andras trådar. Jag kan bli tokig på det. Skapa en egen tråd och låt bli att kapa andras? 
 
jag vet att det både finns många som, som jag, tycker att det är irriterande och respektlöst och att det även finns dem som tycker det är helt okej.
 
Det är väl en sak om man frågar om tips, hjälp, inspiraton och man då länkar till nåt man gjort, lägger upp bild eller länkar till sin blogg osv.. Men att kapa en tråd så fort man ser något som man själv också gjort och tar tillfället i akt att länka "Här är Min variant!".. Det kanske inte var det personen ville när den la ut något som den spenderat timmar med att göra. Då kanske personen inte tycker det är skitkul att någon annan kommer och försöker få sig lite cred också. Då kanske man istället bara kan säga några snälla ord och lämna det där. 
Vill du visa "din variant", ja men skapa då en egen tråd.

Svenska avundsjukan

Detta tåls verkligen att sägas både en och två gånger. Jag kan säga på en gång att jag inspireras på alla möjligt sätt -tidningar,bloggar, tv, nätet, ÖVERALLT kan jag hitta inspiration. Kan även säga att utan mina favoritbloggar hade jag nog inte utvecklats varken gällande bakningen eller fotandet. Jag inspireras av vackra bilder och härliga smakkombinationer. Det är fantastiskt! 
 
Däremot, nåt som jag tycker är störtlöjligt, är när någon hävdar att man inte tittar på andras bilder, man influeras inte av andras idéer osv. och att som bloggare säga att man inte läser andras bloggar. Jag ser till mig själv och många av mina bloggkontakter. Att läsa andras bloggar får ofta igång inspirationen och lusten kommer tillbaka om man har en svacka. Jag har så svårt att tro att en bloggare är helt ointresserad av att läsa andras, likasinnade bloggar? 
 
Jag tycker det är toppen att inspireras av andra, men att ta någon annans idé och kalla den för "sin", det är så jäkla fult gjort. Länka då istället till orginalet och ge lite cred till den som faktiskt kom på det hela istället för att ta åt dig äran. För visst vore det jäkligt surt om någon snodde nåt som du faktiskt kommit på, och sedan tog åt sig äran för det? Mm, trodde väl det.
 
Jag länkar till ett inlägg jag länkat förr, hon har sagt det så bra att det tåls att upprepas. Här hittar ni det!

Folk som gnäller på folk som gnäller

Jag gnäller. Hela min familj gnäller. Det är lite av vår jargong tror jag. Jag är medveten om det, helt klart. Har jag ont nånstans, ja då säger jag det. Är jag på dåligt humör, då hittar jag garanterat något att gnälla över. Jag kan alltså helt ärligt och utan problem erkänna att jag är en gnällare då och då.
 
Det roliga med sånt här är att det finns dem som gnäller på att människor är gnälliga. Ska inte dem då istället föregå "med gott exempel" och inte GNÄLLA då? Känns ju ganska motsägelsefullt annars.
 
"folk bara gnäller på allt, kan dom inte vara lite positiva och sluta va såna surisar, jag blir så less på folk som gnäller!" Hör ni det med? Den meningen är minst lika mycket gnäll ju. Nu har jag skrivit ordet "gnäll" så många gånger att det inte ens låter som ett ord längre..
 
Jag tar hellre att någon kinkar och gnäller lite då och då, än att folk försöker uppehålla någon slags bild av hur otroligt lyckligt och gulligt allt är 24 timmar om dygnet. Faktiskt. Klart att man får vara lycklig men.. Det här är livet, inte en dans på små fluffiga moln ;)
 

Jag höll på att falla..

Jag fick ett låångt mail igår från en webbsida som ville att jag skulle blogga hos dem istället för blogg.se. Fördelarna rabblades upp och allt lät ju jättebra, tyckte jag. Det här var ingen B-ig sida, jag var in på den mycket då jag var gravid med Colin. Jag tackade ja, utan att riktigt tänka över beslutet så noga.
 
Nu idag har jag pratat med Maria om det hela, då jag började tvivla på mitt beslut och hurvida det var ett bra val för min bakblogg eller inte. Bakbloggen har vuxit ganska mycket på sistone, mycket tack vare hur blogg.se lyft fram min blogg. Så jag valde idag, trots alla löften om egen domän och liknande, att avböja. 
 
Bloggen skulle ha varit fullproppad med massa reklam, som dom tjänar på, och jag skulle bara få stå ut med all den fula reklamen. Nej tack!
 
200 följare via bloglovin är väldigt nära nu! :)
 

Vem är Du att döma?

Man slutar verkligen aldrig att förvånas över folk. Folk som är trevliga när man möts, eller via fb osv, men sedan får man höra vad som sagts bakom ryggen på en. Här snackar vi Two faced på riktigt. Att jag och/eller min syster skulle på nåt sätt vara dåligt umgänge. Vem är du att avgöra det? Exakt hur mycket och vad vet du om oss, som ger rätten att döma på det viset?
 
Jag blir helt förbryllad. Låt folk ta sina egna beslut om sitt umgänge, och avgöra själv vilka man vill ha i sitt liv och inte. Ingen annan behöver komma och tillrättavisa och tala om hur man ska leva. Det fixar nog var och en på egen hand. Jag vet inte vad jag ska tro om nånting..
 

HSB

Igår var det säsongspremiär för Hela Sverige Bakar. Givetvis tittade jag och många bakvänner till mig.. Alla hade vi ungefär samma åsikt om det hela -besvikelse. Titeln man får om man vinner är "Sveriges bästa hemmabagare" men jag vet såå många som sökt som inte kommit med som är ljusår före dessa hemmabagare
 
Om man får vara lite hård, så såg många av tårtorna ut som.. ja, inte så snygga helt enkelt. Några var fina, en del -not so much. Tyvärr. Att dessa deltagare skulle vara 12 av sveriges bästa hemmabagare är BS, det vet jag med säkerhet. Det är bara att kika i alla dessa bakbloggar som finns, det finns dem som gör bakverk som hör hemma i proffsiga konditorier, rena konstverk. Så himla tråkigt att dem som väljer ut deltagarna går till 90% personliget och 10% kunskap. 
 
Nå väl. Ska se nästa program med, kanske var det nerverna som gjorde att det blev taffliga tårtor?
  
 
Dennis kollegor har fått smaska i sig denna idag, inte ett dugg avis -nixpix! Fick utlåtande från Dennis nyss som löd: "Gryyymt!" :)
 

När folk tar illa vid sig..

Är med i en pysselgrupp där mesta dels av inläggen handlar om Decopage och gipsgjutning osv. Jag la upp ett inlägg där jag skrev så här: "En himla massa decopage och gipsgjutning här, de få andra grejerna drunknar bland allt gips och decopage. Det känns mest som en decopage/gjutar-grupp.. Trist för mig som inte är inne på det då :P"
 
Folk blir sura och hetsiga och uttrycker sig som att "vad gör jag i gruppen om jag inte gillar den?" "gillar du inte gruppen så är det bara att gå ur" osv. Bara för att jag tycker det vore kul om det fanns plats för annat också. Så för att jag inte har samma smak som de flesta andra i gruppen verkar ha, då har jag inget där att göra? Jag gillar inte decopage, det är så himla 90-tal så det skriker om det. Det är min åsikt. Jag är ingen decopageanhängare så då har jag tydligen inget där att göra.
 
Jag sa att om det är sånt som läggs upp och nästan enbart sådant, då är gruppens namn missvisande. Namnet gör att man får känslan av att; här är ALLT pyssel välkommet. Det var även någon som tyckte att bakning hade minsann inget i den gruppen att göra.. Men det är väl pyssel det med. Speciellt blommorna jag gör
 
Hade jag skrivit att jag älskar all decopage som läggs upp så hade nog mitt inlägg blivit hyllat. Men nu tyckte jag annorlunda så då har jag inget där att göra. Jag blir nog inte långvarig där, kan jag säga..
 
Jag gissar att jag kommer klampa någon på tårna med det här inlägget. Men var och en får väl ha sin egen åsikt, var det inte så? 
 
 
Men det finns ju såklart solstrålar med, som peppar och är gulliga och ger massor av beröm!

Ju mera dom spottar på mig

"Jag ser dem inte på min radar,
Så det spelar ingen roll hur många troll som hatar.
Jag bara ser aldrig tillbaka,
Nej, nån guldgrävarvän kommer jag aldrig sakna"
 
 
Skvallra, snacka skit och baktala bäst ni vill, det visar bara vilka små, små människor ni är. Väx upp och mogna på er lite. Som Kapten Röd säger; Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma
 
Är det avundsjukan som driver er? 

Det där med bryn

I en gammal blogg jag hade innan jag blev gravid skrev jag om bryn, jag skrev för att provocera - det tänker jag inte göra nu. :) Den här gången blir det bara mina tankar om det hela.
 
En del har turen att ha yviga bryn som man kan trimma och noppa till perfektion, utan att behöva färga och/eller fylla i. En del har inte den turen, jag är en av dem. Jag har strån närmast näsroten men det är mest där det växer bara. I ytterkanten finns några fjuttiga små strån. Jag "måste" fylla i mina bryn för att se ut som folk. Enligt mig själv, ser jag inte klok ut annars!
 
Sedan finns det ju verkligen alla varianter av bryn. Jag gillar inte när dom är för smala, det är inte min grej. Dock har även jag hakat på den trenden då jag gick i högstadiet, och hade små tunna streck till bryn. Mina systrar försökte få mig på bättre tankar men jag ville ha dem så då. Har även haft rätt tjocka bryn, ungefär som brynet i mitten där, ser ni? Fast mina var det lite mer båge på.
 
Ögonbrynen är verkligen viktiga tycker jag. Man brukar säga att det ramar in ansiktet och jag kan bara hålla med. Jag blir lite mörkrädd när jag ser mig själv "utan" ögonbryn! 
 
En bild på hur mina bryn ser ut när de inte är ifyllda. Det är verkligen stor skillnad! (Nej, dom är inte ojämna, det är vinkeln som gör det). 
 
 
 
Eh.. Ser ut som jag har ett lazy eye eller nåt, till höger..

Folks solsken och persikor

Det görs till och med undersökningar om detta med att allt bara är guld och gröna skogar, en dans på rosor och trippande på små fluffiga, rosa moln. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen -jag tror inte på ett liv där allt är tipptopp konstant. Alla har vi upp- och nergångar i livet. Måste man då låtsas som att allt är perfekt?
 
Jag blir inte ens brydd när jag läser detta faktiskt.
 
 

Ännu ett inlägg ägnat till Anonyma fegisen

Alltså allvarligt. Anonym, du måste vara en obegåvad människa som inte har koll på att jag ser IPadressen. Smart. Jäkligt smart. Och ännu en gång, jag har inte kört med några som helst tjuvnyp eller skitsnack. Vet inte ens vem dessa tjuvnyp skulle vara riktade mot, alla som gillar leopardmönster eller? Se dig omkring, överallt är det leopardmönster -kläder, tatueringar, möbler -ALLT! Vad är det med de då?
jag säger bara att jag vill inte ha något sådant för det är inte min stil, min grej. Får jag inte känna så eller? Nää för då är det ju elakt? Eeh.. okej. 
 
Dessutom, "en tatuering med leopardmönster kan också vara personligt", ja jo, när var och varannan har de så blir de verkligen personligt ;) Jag har aldrig påstått att min pinuppa är personlig heller. Alla tatueringar behöver inte ha värsta historien bakom varför den är gjort. De har jag aldrig påstått. Det enda jag sagt är att leopardmönster inte riktigt är min grej. Vad är det som är så himla elakt med det, om jag får fråga? 
 
Du vet att man kan blocka IPadresser va? Bemöda dig inte att skriva igen ;)
 
 

Det är min blogg.

Det här är min blogg, här skriver jag om precis vad jag vill (aldrig personangrepp) och har någon problem med detta så är det jäkligt enkelt. -Läs inte.
 
Jag får uttrycka mina åsikter om kläder, tatueringar osv bäst jag vill. Det är min blogg, mina tankar, mina upplevelser, min vardag, MITT liv. Så kom inte och påstå att jag kör med skitsnack och "tjuvnyp" bara för att jag uttrycker mina åsikter. 
 
Är något oklart fortfarande? Ska jag klargöra något mer? Anonyma fjantar kan ta sig där bak.

Att skapa möjligheter

Många vet ju hur det är att vara arbetslös och springa på Arbetsförmedlingen stup i kvarten, gå på deras "kurser", bli utskickad på alla möjliga praktiker utan att det leder till något vidare jobb efteråt. Dagarna tickar iväg och man är nästan och nosar på "FAS3" till slut. Värsta senariot för mig, det är att hamna där. Fas3. Helvete heller! 
Sitta av tiden på nåt låtsasjobb dag ut och dag in och få en slant från SOC för att klara av att leva.. Vilket skitgöra.
 
Men, här i Strömsund (som på så många andra ställen) kan man inte välja och vraka bland jobben direkt. Det är till att ta det som finns. Oftast blir det inom äldrevården då. Möjligen något butiksjobb om man har lite tur. Men om man inte vill ta vad som helst då?
 
Jag ville ju inte det, jag gjorde det, jag var och jobbade senast igår -men det är inte vad jag vill jobba med. Det är inte mitt drömjobb. Men jobba behöver man ju. Men "finns det inga jobb, då skapar man dem" tänkte jag. Och det är det jag gör nu. Jag kunde inte vara gladare och mer spänd och förväntasfull!
 
Att jag ens vågade ta det här steget, jag begriper det knappt själv! Ibland slår det mig att det här är fasen på riktigt. Det är lite skrämmande också, men mest roligt förstås :) Så, har du ett drömjobb och det är rimligt att få det att fungera? Våga ta steget! 
 
 

Om att hålla skenet uppe

Måste man verkligen hålla skenet upp jämt och ständigt? Måste man få sitt liv att framstå som en dans på rosor, att allt är solsken och persikor, regnbågar-och-enhörningar-fint? Näe, jag tycker inte det. Visst, det är skitbra om det faktiskt är så att livet är helt underbart och livet leker - konstant. Men nånstans börjar jag ändå nästan undra om du är verklig då?
 
Mia Skäringer har skrivit så himla bra om det här, tycker jag. Ni kan läsa det hela här. Man MÅSTE inte vara lycklig konstant hela jävla tiden. Livet kommer med bakslag ibland, en del mindre, en del större. Varför envisas vi med att låtsas som att allt är så bra då? Är det fult att vara ärlig och faktiskt säga att "just nu är det kämpigt"
 
Jag tycker inte det. Jag föredrar ärliga och uppriktiga människor som inte låtsas som att dom svävar på små rosa, fluffiga moln 24/7. Visst, man behöver inte dela med sig av exakt allt. -"jag har en sån jävla klåda i skrevet" eller "sexlusten är körd i botten för jag känner mig så tjock och ful". Nja, sånt kanske man inte behöver säga om någon frågar hur det är. Men ja.. ni fattar poängen?
 
vad tycker ni om det här?
 

RSS 2.0