Gravid och matproblem?

När jag var gravid med Colin, hade jag problem med illamående de första 18-20 veckorna. Bara lukten av mat framkallade kväljningar och det enda jag kunde äta var mannafrutti och te, under en period. Barnmorskan sa varenda gång vi var dit, hur viktigt det var att jag fick i mig mat. Jag gick ner ett gäng med kilon i början.. När jag var i vecka 36 hade jag gått upp ynka 3 kg. 
 
Från tidiga tonåren har jag haft en förvrängd syn på mat. Vissa skulle kalla det anorexi, jag skulle säga "någon slags ätstörning". För någon hälsosam syn på mat var det verkligen inte. Jag lärde mig ljuga, gömma och smussla, allt för att inte behöva äta. "Hur lite kan jag äta på en dag" var en tanke som ständigt hängde med mig. När jag vägde som minst stod jag fortfarande framför spegeln och klämde på den lilla hudvalken som fanns och äcklades av vad jag såg. jag var ju så tjock, tyckte jag.
 
 
 
Det här är jag på skolavslutningen i 8an. I 9an "pikade" jag och var som allra tunnast och mådde som allra sämst.
 
När jag blev gravid kom den där rösten smygandes tillbaka. "Akta dig så du inte blir tjock", "ät inte det där, tjockis!" eller liknande, ekade då och då i huvudet. Jag slogs med de tankarna ofta och försökte trycka bort dem så gott jag kunde. Under hela graviditeten gick jag upp 7 kg. Ut kom en frisk, dock något tunn liten kille (inget som hade med mig och maten att göra, fostervattnet hade sipprat i en vecka utan att jag förstått det..) Jag är dock helt övertygad om att när det är dags för nästa barn, kommer jag tackla det här mycket bättre. Jag kanske aldrig blir helt fri från den där rösten som ligger långt där inne, men nästa gång tror jag att jag kan hantera det hela bättre. Jag var oförberedd på vad som skulle hända med min kropp, fast att jag så väl vet, så var jag inte beredd, på nåt vis.
 
Jag svamlar nu. Det jag ville ha sagt var; döm inte andra så jäkla snabbt. Du har inte en aning om vad andra varit med om, vad som format den människan som du gärna kastar skit på. Jag "bantade" inte under min graviditet, jag slogs med ett monster som fanns i mitt huvud, som sa åt mig att inte äta. Colin var frisk när han kom, och det är det enda som spelar någon roll.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Stark läsning som näst intill rör mig till tårar.. Kämpa på!

2014-01-29 @ 21:27:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0